Författare

Blogg

Dan_Nilsson_1

Brottsligheten i min närhet
fick mig att börja skriva igen

Vad gör man om man upptäckter att det förekommer en brottslig verksamhet i sin bostadsrättsförening? Och man har provat alla sätt att stoppa den?

Man skriver om det.

Så föll det sig för mig. Misstankarna om koppleri och prostitution i huset som vi bodde i fick mig först att återvända till mitt gamla yrke som journalist. Resultatet blev en granskande artikelserie i Aftonbladet.

Men mer måste göras. Jag ville bara skriva. Och fortsätta skriva. Jag ville skriva om de människor jag stötte på i mina undersökningar, om dem som håller den dolda brottsligheten på nätet vid liv. Jag ville berätta om motsatsen mellan öppenheten och slutenheten på internet, och de konsekvenser de båda ytterligheterna kan få på sina olika håll.

Det kunde antagligen lika gärna ha blivit något annat. I samma stund som jag avslutade min research förstod jag att jag bara letat efter ett romanprojekt som tar mig vidare där verkligheten inte räcker till. Jag ville bearbeta det som gör mig upprörd. Testa mina tankar kring det som oroar och skrämmer mig. Låta mig fascineras av gåtorna jag söker svar på.

Allt detta hittade jag i spänningslitteraturen som form. Så…hade det verkligen inte hänt mer med den här 44-åringen, som skrev den första kriminalromanen redan 32 år tidigare efter att ha hittat en Sjöwall-Wahlöö i föräldrarnas bokhylla hemma i Eslöv?

Alla dessa artiklar, filmmanus, låttexter, skönlitterära utsvävningar – för att sedan bara återvända dit jag en gång började: till kriminallitteraturen. Och varför avskydde jag min karaktär Niklas Lund från Eslöv så mycket att jag försökte ge honom alla osympatiska drag jag kunde komma på – när det leder till att jag bara tycker bättre och bättre om honom? Hur länge ska jag kämpa emot innan jag kan erkänna att jag har hittat tillbaka hem igen?

Svaret är min debutroman.

 

Lita aldrig på en karaktär i en bok

Vill du känna dig säker när du läser en thriller eller deckare? Säker på att den har blivit en succé av en viss anledning? Säker på att du inte ska behöva känna dig osäker på att du valt rätt bok? Säker på att du vet att du ska få en trygg resa med en huvudperson som du kan lita på?

Ledsen, men då är du nog snett ute.

Med tanke på de senaste årens stora internationella spänningsframgångar, som Gone Girl och Kvinnan på tåget, är det påtagligt hur den opålitlige berättaren har trätt in i historien.

I Gone Girl är det en av de två huvudpersonerna, Amy, som tycks byta skepnad allteftersom fler detaljer kommer fram om hennes egentliga avsikter. I Kvinnan på tåget är det en alkoholiserad kvinna, Rachel, med minnesförlust som lotsar läsaren genom berättelsen. Två exempel på succéer där opålitliga karaktärer ger oss ledtrådarna vi behöver för att ta oss vidare i berättelserna.

Och två exempel på att något har hänt med Hollywood-modellen. Den som numera är en självklar modell även inom mycket skönlitteratur, på gott och ont – särskilt inom spänningsgenren där vi kanske mer än någon annanstans behövt någon som håller oss i handen för att vi inte ska känna oss otrygga och vilse.

Så är då inte känslan av otrygghet hela poängen med en bok som ska skapa nervkittlande spänning? Kan tyckas. Men bara så länge vi kan träda in i den tillsammans med någon vi kan identifiera hotet tillsammans med, någon som vi kan sympatisera med och någon som vi kan lita på. I alla fall så som det hittills har varit.

Inget av detta finns i de två nämnda succéerna, som är de två mest sålda spänningsromanerna vi har sett på senare år. I Gone Girl kan man visserligen påstå att Amys man Nick har några av de dragen, som kontrast till sin fru, men det är svårt att försvara hans bedrägliga beteende gentemot henne. Särskilt i Kvinnan på tåget finns det ingen person man kan lita på, särskilt som att Rachel inte litar på sig själv.

När jag gick en tvåårig utbildning i manusskrivande för film och tv var detta en grundläggande regel för allt som vi skrev där; man måste kunna identifiera sig med huvudpersonen, man ska helst tycka om den och – framför allt – man måste kunna lita på den.

När jag skrev min debutroman Bevakaren bar jag denna tunga sten med det inristade budskapet med mig vart jag än gick, när jag än fick en stund över till att fundera ut min berättelse. Men en bit in i processen valde jag att strunta i den regeln (gud förbjude) till förmån för mer – i mina ögon – intressanta karaktärsbyggen. Jag skulle knappast få för mig att jämföra min bok med de två nämna succéerna, men särskilt Gone Girl har däremot gett mig självförtroende att testa andra vägar med mina karaktärer.

Istället för identifikation – detta finns visserligen också med i bilden – har jag fokuserat på att ge mina två huvudkaraktärer drag som sinsemellan går åt totalt motsatta håll. Vi har å ena sidan en kvinna med en gnista av engagemang för samhällets mest utsatta kvinnor, även om hon också har bränt sig på den gnistan. Till sin hjälp har hon sin absoluta motpol, en slusk till man som ägnar sig åt mer eller mindre suspekta saker på nätet.

Kan man sympatisera med och identifiera sig med dessa två? Antagligen inte. Beroende på vilken läggning man har förstås. Kan man intressera sig för dessa personer? Jag vill tro det. Och dessa två typer behövs – både i min berättelse och i verkliga livet. Sedan skulle man säkert vilja säga åt dem att skärpa sig och bli bättre människor. Men vad finns det för mening att läsa om två perfekta människor som redan är färdigstöpta? Om de inte kan utvecklas vidare? Och kanske förvandlas till dessa ”bättre” människor som vissa (bloggare) vill se redan från början.

Det är redan från början självklart att dessa karaktärer inte kommer att hålla läsaren i handen. Men jag förutsätter att läsarna är någorlunda trygga i sig själva, att de är nyfikna och intresserade av andra människotyper – och att de inte är rädda nog att ta upp och läsa en bok som verkade spännande redan på omslaget.

Jag har träffat dessa människor som jag skriver om, och måste säga att jag tycker om dem. Jag tycker absolut inte om allting hos dem, och det vore också märkligt om jag gjorde det. Drag av Katarina finns det tack och lov en hel del av i min närhet, starka och engagerade kvinnor med en tro på förändringens positiva kraft. Och Niklas Lund har jag haft kontakt med ute på forumen på nätet, under min research, även om jag inte känner alla sidor hos honom ännu. Jag tror att särskilt han kan bli en bättre människa. Jag vill i alla fall tro det.

Däremot skulle jag aldrig lita på honom. Men det är en annan historia.