Markus njöt av vibrationerna från Marshallförstärkaren i ryggen, som om det var en skön massage. Han älskade att stå tryckt mot förstärkaren medan han lät sina fingrar klösa över sin vita, nerstämda Gibson Flying V-gitarr när han spelade de snabba riffen.
Från Jonas hörn i källarlokalen dundrade de dubbla Tamabaskaggarna. Slamret från virveltrumman och Zildjiancymbalerna sögs effektivt upp av äggkartongerna som täckte betongväggarna. Framför dem reste gitarrerna en ny stenhård vägg i en kamp för att nå högre och högre.
Det här var en käftsmäll mot allt annat. Det här var ett uppsträckt finger mot världen utanför som här inne bara fick plats i ett litet fönster, det enda i lokalen.
Markus älskade det här. Eller älskade var kanske fel ord. Han hade definitivt älskat det, men det var svårt att säga om det var kärlek när musiken inte längre lät som den gjort. Om han själv fått välja skulle han ha mer användning för alla Ritchie Blackmore-solon han hade tagit ut framför stereon hemma i pojkrummet i Stureby en gång i tiden. Han hade till och med, under sin korta excentriska period, avgudat Yngwie Malmsteen innan han slutat sträva efter att bli en gitarrvirtuos och börjat identifiera sig med sin egen sort. Men vilken den sorten var hade han tappat bort någonstans på vägen mellan Iron Maiden och Ghost.
Men älskade? Det här? Han var faktiskt inte riktigt säker längre, ärligt talat.
Sen han gått och förälskat sig i sin gamla Sara igen fick han nog erkänna att han mest gjorde det för hennes skull. Hon älskade ju det. Hon älskade att han var en rockstjärna. Eller rockstjärna … Det vore väl fel att säga att han var en stjärna, i alla fall i det här bandet. Men hon älskade honom för att han fortfarande hade attityden, för att han inte var en sån mes som många andra i deras ålder. Han kunde se i hennes ögon att hon älskade honom för att han lirade metal.
Och så lirade han för polarna förstås. För gemenskapen.
Så nog fick man säga att han älskade det här. Fast just för tillfället önskade han bara att det var lite mindre krångligt. Just för tillfället önskade han att livet var precis så enkelt som det borde vara att lira lite rock’n’roll.
”Det är bra, men det kan bli ännu bättre!” skrek Benny i mikrofonen, hes efter sin sång, och slutade tvärt att spela på sin gitarr.
Som sagt, en helt annan Benny, tänkte Markus. En Benny som var så full av energi – eller kanske snarare av antidepressiva tabletter – att det verkade som om han tänkte hålla bandet som gisslan hela natten, tills de lyckades pressa fram det där introt som bara han kunde höra inuti sitt huvud.
”Vi måste för fan tro på det vi gör”, sa han och slog sig ner på Marshallen bakom sig. ”Vi är ett fantastiskt jävla bra band, men just nu låter det inte som att vi menar allvar med det vi gör.”
Helena – som alltid kallats Hellena eftersom kompisarna tyckt att den coolaste hårdrockstjejen i klassen hade gjort skäl för ett hell i sitt namn – slutade spela på sin bas och tittade upp, där hon stod i sin mc-jacka och för stora läderbyxor som korvade sig över benen, och såg ut som om hon just gått in i fel rum. Hade hon själv fått välja hade hon hellre tittat in hos Rob Halfords fanclub. Markus mindes hur Hellena hade jublat den där dagen som hennes idol kom ut ur garderoben, eftersom det tydligen var lättare för henne att identifiera sig med en man med en fäbless för skinn och nitar om han var av samma sort, fast tvärtom.
”Vad är problemet?” sa hon nu.
”Problemet? Problemet är att det låter mjäkigt. Problemet är att det låter som … Ratt.”
”Ratt är bra”, sa Hellena. ”Invasion of your privacy är en av mina absoluta favoritplattor. Tio i topp, helt klart.”
Benny såg på henne med uppgivenhet, som om han var beredd att ringa och ställa in den där världsturnén han redan planerat.
”Lay it down är faktiskt en bra låt”, sa Jonas, där han satt inklämd bakom trummorna, men såg sen ut som om han råkat erkänna ett styckmord.
Markus kände en vibration i fickan på jeansen rädda honom från att bli inblandad. Han tog upp mobilen och såg att det var ett sms från Sara:
Ungarna vägrar sova, vill ha sin pappa. Kom hem.
Fan. Det var inte vad han behövde just nu. Inte när repet höll på att förvandlas till ett krismöte där det gällde att få sin röst hörd innan Benny tog ett drastiskt beslut över ens huvud.
Han sms:ade tillbaka:
Kan du inte försöka igen?
Svaret kom direkt:
Jag har försökt igen.
Hon måste vara desperat där hemma. Hade det varit på exfruns tid skulle Charlotte ha hört av sig redan efter fem minuter om Lukas var jobbig. Hade det varit på Charlottes tid hade han inte ens fått lov att gå till replokalen, när han tänkte efter.
Han mindes en gång under Charlottetiden när Lukas frågat honom varför han var så ledsen.
Ledsen? Okej, han hade kanske fällt en tår när han stått framför spegeln inne i badrummet. För att du gjort dig illa i handen? undrade Lukas som hade hört smällen och kommit rusande. Markus hade tittat ner på sina röda, ömma knogar och svarat att han varit lite arg, men att det nu gått över.
Hellre arg än ledsen.
Han skulle aldrig behöva drämma knogarna i väggen igen. Lukas skulle aldrig behöva fråga om han var ledsen för att han hade ont i handen. Även om repen inte var perfekta kunde han i alla fall gå dit. Och det var skäl nog att göra det.
Men just nu handlade allting snarare om att ta sig därifrån. Och det var lika bra att ta tjuren vid hornen.
Han hängde av sig gitarren. De andra fortsatte att diskutera, och nu handlade det av någon anledning om Watain. Om Benny hade fått som han velat skulle de ha låtit som ett black metal-band, om det nu ens var seriöst menat att han ville flörta med djävulen. Det är dags att sluta tjata om gamla New Wave of British Heavy Metal, hade Benny uppmanat, och fått Markus och Hellena att känna sig lika mossiga som anhängare av svensk dragspelstradition. Resultatet var en kompromiss i form av thrash metal med inslag av death metal, tillsammans med melodiska, svulstiga refränger.
”Jag måste dra nu”, sa Markus.
Benny stirrade på honom.
”Nu?”
”Jag …” Han funderade på ett skäl. ”Jag mår kasst. Har världens brutalaste huvudvärk.”
”Huvudvärk …? Ta en Alvedon. Vi behöver verkligen repa.”
”Och det kommer bara att bli värre om vi ska tjafsa”, la Markus till för att höja garden.
”Vet du vad, Mackan? Det är bra att du har huvudvärk. Vi behöver lida mer om vi ska mena allvar. Håller ni inte med om det? Att vi behöver mer huvudvärk?”
”Snarare mer huvudvärkspiller”, svarade Markus och började packa ner gitarren.
Benny stod handfallen kvar och stirrade på honom.
”Vi måste snacka om det här”, sa Benny besviket.
”I morgon”, sa Markus och virade in sladden som suttit kopplad till förstärkaren. ”I morgon snackar vi om det.” Medan Markus tog med sig en av sina gitarrer och gick fortsatte de andra att tjafsa. Innan han stängde dörren hörde han dem diskutera vilket av det kristna bandet Stryper och black metal-bandet Marduk som skulle vinna i en fältstrid.
Läs fortsättningen i Metallskallar.
